Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs har under det senaste året förtjänstfullt lyft kvinnors övergångsålder på agendan. Det är på tiden att vi kan prata öppet om klimakteriet och de utmaningar det kan medföra, ja, för hälften av jordens befolkning i en viss ålder. Klimakteriet drabbar inte bara kvinnan utan också alla i hennes närhet (med andra ord 100 % av världens befolkning).
Det vi också måste prata mer om är kvinnors reproduktiva hälsa, i synnerhet då allting inte går som på Strömsö. Missfall, fosterdöd, avbrutna graviditeter och depression efter förlossningen berör flertalet kvinnor men är fortfarande tabu. Inte heller här är det bara de drabbade kvinnorna som berörs, utan även deras partner, barn, föräldrar och vänner.
I Finland talar vi om tidigt missfall då graviditeten avbryts spontant före graviditetsvecka 12, och om sent missfall i graviditetsveckorna 12–22. Är ”sent missfall” en bra term? Speciellt den blivande mammans modersidentitet har för länge sedan börjat utvecklas. Föräldrarna har vid det första ultraljudet sett en levande liten krabat som viftar på armar och ben. De som råkar ut för ett s.k. sent missfall upplever ofta att deras förlust förminskas av både vårdpersonal och närstående. Sorgen kan vara rivande och spåren djupa.
Vid fosterdöd (när babyn dör i magen efter graviditetsvecka 22), som inträffar i ca 3–4 promille av graviditeterna, är det alltid fråga om ett trauma: föräldrarna har förlorat sitt barn. Även om de inte hade barn sedan tidigare, är de nu föräldrar – föräldrar till ett barn som dött. Ibland hittas en orsak, men ofta inte. Att få beskedet av en läkare, eller att själv märka att babyn inte längre rör sig, är bland det värsta som kan hända en människa.
Om du har någon som råkat ut för denna tragedi i din närhet: se till att finnas där, men spara på orden. Det finns inget du kan säga som skulle få den drabbade att känna sig bättre. Berätta inte om dina egna eller fasterns missfall, säg inte att det snart kommer en ny bebis. Acceptera att det inte finns något du kan säga som tar bort smärtan. Påminn dig själv om att ditt eget obehag är en bråkdel av det den drabbade måste försöka leva med, en dag i sänder.
Vi måste också prata mer om dem som vid fosterscreeningen får veta att deras barn har kromosomavvikelser eller allvarliga sjukdomar. Dessa föräldrar måste ta det svåra beslutet att fortsätta eller avbryta graviditeten. Om de väljer att avbryta, måste de själva ansöka om tillstånd av Valvira (tillstånd behövs efter vecka 12). Att genomgå en förlossning, med alla de smärtor den innebär, för att gå hem med en tom famn, är något ingen kvinna borde behöva genomleva. Ändå händer det, och det är inte ens särskilt ovanligt.
Även i de fall då det föds ett friskt barn kan mamman må dåligt. Hon kan insjukna i depression eller psykos, hon kan få posttraumatiskt stressyndrom på grund av obehandlad smärta eller hon kan få skador i underlivet som i värsta fall blir bestående. Alla dessa mammor behöver bli sedda och hörda. Alla dessa mammor behöver stöd och hjälp. Vad de inte behöver är förminskande kommentarer om att det ”hör till” att göra ont och vara jobbigt. Det gör det faktiskt inte!
Varje kvinna har rätt till god smärtlindring och vänligt bemötande – före, under och efter förlossningen.
Anna Högström, psykolog, medlem i utbildningsnämndens svenska sektion och medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs
Intresserad av jämställdhet på svenska i Finland/Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.